One love for Jamaica!

Något som jag och mina systrar försökte undvika var att behöva mellanlanda på amerikansk mark och det berodde på olika saker. Främst för att vi tidigare hade fått höra om människor med muslimska namn blivit illa behandlade och t.o.m skickats tillbaka för onödiga anledningar. Inget av det ville vi behöva uppleva men vi hade väl inget val eftersom att man behövde ta sig via USA för att åka vidare till Jamaica. Men faaaaan vad jag var irriterad för när vi väl mellanlandade i Miami började tramset. Maktkåta arbetare som ville jävlas. När vi skulle på flyget var det naturligtvis en “random check” och det var endast vi med muslimska namn som fick ställa oss åt sidan för att genomsökas. På bordet fanns en lapp där alla passagerare med muslimska namn var nedskrivna, random check va? Jag skulle inte tro det. Vi var tvungna att visiteras inför alla andra passagerare. Som vanligt kunde vi inte hålla oss utan vi brast ut i skratt men det behövdes eftersom att det lättade på stämningen och vi lämnade det bakom oss för vi skulle till JAMAICA! Men en sak var vi säker på, först och sista gången som vi åker till amerikansk mark (om det inte skulle vara jobbrelaterat).

På flygplanet var vi hur taggade som helst. Jamaica har alltid varit ett land som vi velat åka till men för någon anledning trodde jag aldrig att det skulle bli av. Flygesan gick fort och vi var redan framme efter en timme. Utanför flygplatsen väntade Karl som vi hyrde lägenheten av via Airbnb. Han tog oss på en tur och vi köpte med oss biljetter till “Reggae Sumfest”, en reggae festival som skulle äga rum under samma helg. Jamaica var som en dröm. För mig känns det fortfarande overkligt. I Jamaica åkte vi till olika städer och vi hade vår personliga chaufför, Lance, en man som vi sent kommer att glömma. Han tog oss överallt. Negril, Ocho Rios och även Kingston som inte alls var planerat. Vi fick även gå en vandring vid Dunn’s River Falls, ett 180 meter högt vattenfall i regnskogen. Vilken upplevelse det var, bland det bästa jag har fått göra.

Montego Bay som är Jamaicas näst största stad hade inte alls lika många turister som Cancun och det kändes riktigt skönt. Vi bodde mitt i Hip Strip och där bodde det bara jamaicaner. Mitt framför vårt hus, tvärs över gatan låg entrén till Doctor’s Cave Beach som är Montego Bays mest kända strand. Skälet till namnet är för att vattnet ska tydligen ha helande krafter i sig. Doctor’s Cave Beach låg knappt en minut ifrån oss och hade en strand som var så drömlik. Åker man fem minuter ut mot utkanten av Montego Bay får man se gröna kullar på ena sidan och havet på den andra. Och vad jag älskade mest med Jamaica var att man snabbt gick ner i varv p.g.a den härliga och avslappnande stämningen. Överallt spelades det reggae, ut genom öppna dörrar och fönster. Samma musik dunkade även från förbipasserande bilar. Människor var trevliga och glada. Jamaica saknade jag som mest och dit skulle jag kunna åka igen. Jamaica får 10 av 10 av mig because I loooooooooooooooooooved it!

IMG_5191 1IMG_4984 1 IMG_5173 1 IMG_5015 1 IMG_5022 1 IMG_5160 1 IMG_5208 1 IMG_5261 1 IMG_5357 1 IMG_5371 1 IMG_5513 1 IMG_5540 1 IMG_5650 1 IMG_5597 1

 

Faduma.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *